Manos: The Hands of Fate

Vad som påstås hända

Harold P. Warren sålde konstgödsel i El Paso, Texas. En dag slog han vad med en riktig manusförfattare om att vem som helst kunde göra en skräckfilm. Han förlorade vadet på det mest spektakulära sätt som finns: genom att vinna det. Manos blev gjord. Världen har aldrig återhämtat sig.

En familj kör vilse och hamnar hos "The Master" och hans tjänare Torgo, en man med enorma knän (han skulle föreställa satyr, men benställningen bars upp och ner) som rör sig som om marken vore gjord av gelé. Varenda scen med Torgo tar fyra gånger längre tid än den borde, ackompanjerad av samma jazziga slinga om och om och om igen.

Skador på syn & hörsel

Kameran kunde bara filma 32 sekunder i taget och kunde inte spela in ljud, så varenda replik är dubbad i efterhand av ungefär tre personer som gör alla röster. Klippningen verkar gjord med kofot. Filmens första minuter är bara en bil som kör, i realtid, eftersom Warren tänkt lägga förtexterna där men glömde bort det.

The Master bär en morgonrock med jättehänder på, och hans harem av hustrur bryter ut i den långsammaste brottningsmatchen i filmhistorien. Slutet är en cliffhanger som ingen någonsin bett om att få upplöst. Det är 68 minuter som känns som fyra timmar, och varje minut är en gåva.

Slutklämmen

Att se den på Betamax, formatet som förlorade kriget, är den enda rimliga hyllningen. Manos är inte en film man tittar på. Det är en film man överlever, tillsammans, som en naturkatastrof. Fem bajsar, utan tvekan.